Hej på er!

Det här kommer att bli ett väääldigt långt inlägg, men ni får läsa det ni orkar. 

Det var längesen jag skrev här. Mycket på grund av att jag just nu bara rider i skogen på min äldre häst hemma. Så det är inte så mycket roligt att skriva om. Men jag ska berätta vad som har hänt sedan sist. Snart får jag förhoppningsvis mer att skriva om igen! 

Ni vet ju att Pradus blev halt igen i Maj. Mycket turer till veterinären och konstaterad hovledsinflammation. Hon behandlades, men utan resultat. Efter ett tag åkte jag ner till mina ordinarie veterinärer i Stockholm, och dom konstaterade att hon hade en blödning på gaffelbandet och en liten ligamentskada. Ungefär en månad gick och vi åkte på återbesök. Vad jag trodde skulle bli ett återbesök med en betydlig förbättring, visade sig vara totala motsatsen. Pradus var betydligt mer halt den här gången. De undersökte henne efter alla konstens regler, med ultraljud och röntgen mm, men det blev inte riktigt kloka på henne...Vi diskuterade en del fram och tillbaka, men det slutade med att Axel ville skicka en remiss till Ultuna för magnetröntgen. Behöver inte gå in på vad det kalaset kostar... Men så fick det iallafall bli. Gaffelbandsblödningen var dock utläkt. Under detta återbesök hamnade även jag på sjukhus. Vid longeringen i ridhuset, sparkade Pradus mig helt oprovocerat rätt i magen ganska hårt. Så jag blev liggandes på marken och fick sedan åka till Danderyds Sjukhus, där jag fick dropp, blev röntgad osv. Så kan det gå. Tragiskt att det ska behöva hända. Men nu gick det ju som tur var bra, och jag fick inga inre skador eller något som läkarna var rädda för. Väldigt tur... Pradus är full av överskottsenergi och otroligt understimulerad av konvalenscenen, och blir därmed helt vild och faktiskt farlig i hanteringen. Mer om detta snart.

I alla fall. Några veckor senare åkte vi ner till Uppsala för att genomgå en MRT-undersökning. Jag var rätt nervös över detta, då dom hittar både det ena och det andra på en sådan här avancerad röntgren. Vi fick lämna Pradus där, och sedan hämta henne på eftermiddagen när dom var klara. Plåtarna skulle sedan skickas till Axel, och vi skulle då få veta vad problemet var och om det överhuvudtaget gick att göra något åt det. Många tankar kretsade i huvudet och jag fick mer eller mindre förbereda mig på det värsta. Vilket jag gjorde. 

Provresultatet skulle ta ungefär en vecka, men Axel ringde upp mig dagen efter. Jag var helt säker på att, nu kommer domen, nu är det illa som tusan, eftersom han hör av sig så snabbt. På röntgen kunde man se att Pradus hade en ligamentskada, närliggande hovleden. Detta hade ju mer eller mindre redan konstaterats, men då Pradus blivit behandlad för hovleden ett antal gånger, har det antagligen lindrat ligamentet så pass mycket, så man inte sett att det var så illa som det faktiskt var. Sedan när jag var på återbesök igen, så hade behandligen "gått ur" och ligamentskadan syntest tydligt igen. Jag skulle tro att det är ungefär så det har gått till, eftersom man först trodde att ligamentskadan var lindrig i samband med blödningen på gaffelbandet.

Jag blev otroligt lättad när jag hade pratat med Axel, då jag som sagt hade förberett mig på det värsta tänkbara. När vi lagt på satt jag mig och grät i soffan, av lättnad. Axel trodde att Pradus skulle bli helt återställd och ville att jag skulle komma ner med henne, så vi kunde påbörja behandling. Han sa dock att det kommer ta fram till våren att få henne bra, och att konvalescensen och igångsättningen måste ske väldigt försiktigt.

 

Pradus behandlas nu med shockwave och diverse mediciner, både i form av kosttillskott och via sprutor. Dessutom skos hon med ringskor fram, som är slipade på ett visst sätt för att underlätta belastningen.
Detta görs av Nicke Pettersson. Den skickligaste hovslagaren i hela landet, om ni frågor mig.
Behandligen har nu pågått i några månader och vi har åkt skyttetrafik fram och tillbaka till Brunmåla. Men skadan svarar väldigt bra på behandlingen och nu har hon varit i princip helt återställd de senaste två återbesöken. Hur underbart som helst!

Men nu till det mindre roliga med detta. I början av konvalescenten var Pradus tvungen att stå på box en längre tid. Detta kombinerat med promenader för hand. Med tanke på sparken, behöver jag väl inte säga hur det går att promenara med henne. Det kan ni nog lista ut själva. Det gick jättebra till en början, men nu har det totalt spårat ur. Jag bad om att få släppa ut henne i liten hage, så hon iallafall får stimulans i hagen och får röra på sin kropp, eftersom hon fick ont i kroppen i mellanåt och blev väldigt stel. Jag fick inte släppa ut henne, då hon inte är lugn i hagen, och då var det totalförbjudet. Så vi fick stå ut ett tag till med dessa förb*nnade promenader. Till slut vägrade jag gå med henne en meter till om jag inte fick något lugnande att ge henne. Så jag fick Vetranquil att ge henne innan promenader, och det funkade bra igen. Så höll vi på i en vansinnigt lång period. Hemskt för Pradus att stå så mycket inne i box, men vi hade inget val tyvärr. Efter ett tag frågade jag igen om jag fick släppa ut henne i liten hage, och det fick jag förutsatt att det var bra underlag. 

Vi har bara stora gräshagar hemma, och ingen bra hage att ha en galen konvalescent i. Jag och mamma åkte och köpte bra grejer, och byggde en superbra, ordentlig trähage på 6x4 meter. Men underlaget var fortfarande gräs, och ingen Pradus fick gå där. Eftersom det är en massa träd i vägen, så kom ingen grävmaskin fram och kunde gräva upp marken i hagen, för att vi sen skulle kunna lägga ett bra underlag. Så envis som jag är, börjar jag gräva för hand med spade. Många timmar och många svärord senare hade jag grävt upp hagen ungefär 15-20cm ner i marken. Ska det vara, så ska det vara ordentligt. Jag vill få min fina häst frisk. Vi beställde hem en grusblandning, tillämpad för hästhagar. Lastbilen kom ju såklart inte heller fram för att tippa av underlaget i hagen, utan fick lägga det mitt på gården. Så nästa projekt blev ju, att med skottkärra, köra fram och tillbaka tills hagen var klar. Puh! Men den blev klar, och Pradus kunde äntligen gå ut på dagarna.
Så nu har hon varit ute varje dag i några månader. Till en början var det ett projekt att få henne fram och tillbaka till hagen, utan att bli nersprungen och sparkad, men nu har hon lugnat ner sig....en aning iallafall. 
Hos veterinären måste vi fortfarande ge henne lite lugnande innan vi kan springa med henne. Men det är så det är just nu. Man får tänka sig för, ha hjälm på sig och försöka att inte bli rädd.

När jag var ner senast hos Axel, så bestämde vi att jag kunde börja rida igång henne om en månad. Hon ska åka ner för att få nya skor, och då passar Axel på att kika så allt fortfarande ser okej ut. Vi bestämde också att hon får vila i en månad extra, för att jag sedan ska kunna trava igång lite mer ordentligt direkt istället. Inte börja med 2 min trav, utan istället trava totalt ca 5 min i början. Med intervaller och ta det mycket försiktigt. Anledningen är att vi ska försöka få bort detta överflöd av energi, så fort som det är möjligt. Förhoppningsvis lugnar hon ner sig efter några veckor med 5 min trav om dagen. Jag kommer absolut inte att rida henne ute i skogen här hemma till en början, utan kommer, (troligen med hjälp av lugnande), att trava henne i ridhus. 
Så jag kommer vara kvar i Stockholm i några dagar efter att hon fått nya skor och blivit undersökt. Då har jag bästa tänkbara hjälp, när jag ska sitta på henne för första gången sedan i maj...Jag säger bara - Hjälp!

Ni tror säkert att jag överdriver och att detta låter helt galet, men jag kan säga att jag är själv väldigt frustrerad och chockad över Pradus beteende, då hon egentligen är en otroligt snäll häst. Samtidigt kan jag verkligen förstå hennes frustration. Jag hoppas bara det går över, så vi kan återgå till det normala.

Det som kommer hända nu framöver, är att Pradus aldrig kommer få återgå till dom stora hagarna. Hon kommer få stå i sin lilla hage ett tag till. Sedan kommer vi bygga på den efter hand, men hon kommer aldrig få samma stora ytor att springa på. Vi provar med det, och hoppas att hon håller. Håller hon inte ändå, så har vi iallafall gjort allt vi kan. Men nu hoppas jag med hela mig, att hon håller framöver!!!

Att stå på backen när alla andra tränar och tävlar, är så otroligt tråkigt. I och med att jag är ansvarig för Team Hästliv, arrangerar vi riktigt roliga och bra träningar varje månad, och jag får aldrig själv vara med. Jag tycker inte synd om mig själv, men jag saknar det så otroligt mycket bara. Jag vill ju så mycket...

Men det är någon mening med allt. Jag hoppas på nästa år. Det finns en del runt omkring mig som har det betydligt värre, och där det värsta tänkbara faktiskt har hänt. Att de fått ta bort sina hästar. Jag är lycklig så länge jag slipper det! Jag är dock glad över att Pradus är ett sto. Jag skulle absolut ha kvar henne och ta föl på henne, om hon inte håller som tävlingshäst. Jag kommer nog förmodligen ta föl på henne iallafall förr eller senare, men inte en på ett tag.

---

På tal om föl. Pazzan är dräktig i 6:e månaden och fölar i maj. Hon mår bara bra och börjar bli rund om magen! Att ha dräktigt sto är någonting helt nytt för mig. Underbara veterinär, Eva-Marie Lewin har hjälp oss med Pazzan under inseminationen, och jag har ringt henne ett antal gånger, för att stämma av vissa saker. Beteendeförändringar och så vidare. Men jag har varje gång fått en naturlig förklaring på varför Pazzan beter sig på ett visst sätt. Det är så intressant och lärorikt att följa detta. Dock väldigt nervöst också! Men det är extremt skönt att kunna ringa till Eva-Marie och hela tiden stämma av hur det går osv. Är ju ändå en del att tänka på under tiden, med abortvirus-vaccinationer, stelkramp mm. Dessutom är hon en väldigt gammal mamma, men jag hoppas verkligen detta ska gå bra. Men hittills har allt gått otroligt bra, peppar peppar. Hon tog sig på första inseminationen och allt har sett mycket bra ut på undersökningarna, och det tror jag inte att det skulle ha gjort om hon inte var mottaglig och kapabel för detta fortfarande.

Brambo blir hela 24 år nästa år. Han mår också väldigt bra, och rids litegrann i skogen för att hålla sig någorlunda fräsch i kroppen. Tanken är att han ska få bli "gammelmorfar" nästa år, och gå tillsammans med Pazzan och hennes föl. Jag hoppas också kunna hitta en eller två till ston med föl, så de kan gå tillsammans allihopa. Det skulle vara det absolut bästa tänkbara för fölen.

Nu har jag skrivit en hel roman. Men nu vet ni lite vad som har hänt sedan sist. Jag har dessutom hunnit flytta. Så jag bor inte längre hemma. Nu vet ni det också.

Hörs!

/ Carolina