Det går åt rätt håll.
I onsdags förra veckan åkte vi ner med hästarna till Stockholm. Pradus blev så fjollig när hon fick åka med Pazzan, så hon var tokig när vi kom fram och hoppa runt och gnägga. Lite smått hysterisk, men det gick bra ändå. Pazzan gjorde sin 30-dygns undersökning och allt såg fortfarande väldigt fint ut. Jag kunde se hjärtslagen på ultraljudet, wiie! Känns så sjukt detta.
Pradus hade en veterinärtid för Björn Nolting samma dag. Han tog nya röntgenplåtar, vilka fortfarande såg väldigt bra ut. Inga konstigheter med det. På ultraljudet kunde man konstatera att hon hade en liten blödning på gaffelbandet. "Not to bad" som Björn sa. Vilket kändes väldigt skönt att höra. Man kunde även se en liten ligamentskada på röntgen, men heller inte den var så illa. Hovleden såg väldigt fin ut...tur man kopplar in fler veterinärer när magkänslan slår till.
Iallafall. Hon behandlades och nu står hon i box ett litet tag för att sen kunna gå ut i liten hage. Dock är jag ute och promenerar så mycket som jag hinner med henne på asfalt. Pradus gillar inte riktigt läget och är i mellan åt som ett monster att promenera med. Men jag får börja skritta uppsuttet snart om det är så att hon blir för tokig att gå med. Förutsatt att man inte arbetar henne i skritten utan bara skrittar med helt lång tygel.
Här om dagen blev hon helt sprallig när jag var ute och gick med henne, så hon började flippa runt på vägen och lyckades dra av sig en baksko! Och vi vet ju hur känslig hon är i fötterna. Så nu har hon varit utan baksko i några dagar, men Markus kommer som tur är imorgon och skor om henne.
/ Carolina
