Jag och mamma red en vända med Pradus och Brambo. En lagom lång skogstur i det här kalla vädret. Idag var Pradus dryg. Blev lite sur på henne. Hon ignoerande mig totalt, var helt platt och jobbade inte alls. Hon är så fruktansvärt bekväm ibland, eller oftast. Så idag jobbade jag verkligen som en tok för att få det att lossna lite och att hon verkligen lyssnade och engagerade sig lite.

Ökade och minskade mycket, gjorde halt, flyttade och bad hela tiden om hennes uppmärksamhet. I början sket hon totalt i mig, men mot slutet gav hon sig. Vid det laget var jag både psykiskt och fysiskt slut, men hon blev fin. När det väl lossnat lite så lyssnar hon helt plötsligt jättebra och blir ganska känslig för mina hjälper.

Men jag behöver verkligen också det här, jag har en tendens att kunna "åka häst" lite för mycket ibland, och själv bli för bekväm. Men nu måste jag verkligen jobba för att få något att hända. Jag utvecklas av att rida Pradus, hon är bra för mig.